Mobbad.nu

Eftersom man ska vara positiv och i andan av älskvärd ironi tänkte jag här ge några riktigt bra tips för den som funderar på att börja mobba eller kanske rentav känner att den har blivit lite ringrostig.
1. Ignorera ALLT som har med personen att göra. ALLT! Nya frisyrer, arbete, kläder, rubbet. Det spelar ingen roll om personen rakar av sig allt hår och kommer till jobbet klädd i en ICA kasse. Kommentera det INTE. Han eller hon existerar inte, kom ihåg det!
2. Ifrågasätt, ifrågasätt, ifrågasätt. Framförallt åsikter och ställningstagande. Ta frasen -Nä men så kan man väl inte tänka, till din standard parlör.
3. Utelämna information.
4. Lär dig Berit Ås's "Härskar tekniker" utantill. Praktisera!
5. Få vansinnesutbrott utan någon konkret adress. Bli bara vansinnig! Alla som inte ska mobbas kommer att berömma sig med att dom kan hantera en "besvärlig person", vilket gör att den mobbade blir mindre trovärdig.
6. Baktala. Var inte rädd för att använda halvsanningar eller lögner. Ingen kommer ändå tro att man kan använda lögner på det sättet och det kommer lätt att sorteras in under "-Ingen rök utan eld"...
7. Kontrollera allt vederbörande gör. För eller senare kommer du att hitta något att slå ner på (om inte annat kommer personen i fråga bli så nervös att den börjar göra misstag) och sim salla bim har du något att slå ner på.
Och ingen gillar ju en inkompetent person, eller hur?
8. Glöm inte bort att "trägen vinner"!


9. Och förr eller senare hoppas jag att du hittar din över -man/-kvinna!

Vad är det som gör att vi tror att dom människor som mobbar i skolan slutar bara för att dom fyller 19 och går ut gymnasiet eller 24-25 och tar examen i högskola universitet. Det är som en magisk gräns som gör att det liksom inte existerar längre, fast det gör det. Är det för obehagligt? För dom har ju sina mönster att hemfalla åt precis som alla vi andra. Kanske växer man upp och känner sig mindre hotad och rädda eller så fortsätter man att vara rädd hela livet.

Gick och köpte fikabröd (till alla) till em. fikat för en lite trevlig start på måndagen.
La upp allt lite snyggt.
Fick direkt veta att om jag satte i mig chokladbollen (stod med en i handen) skulle jag bli jävligt fet en vacker dag. Gapskratt.
Well darling! Bara för det ska jag köpa en till den högra skickan också.

Hur började det?
Jag har fått frågan flera gånger och jag ska försöka att besvara den.
Eller egentligen är det ganska enkelt, jag skulle ha lagt benen på ryggen och sprungit så fort jag orkade redan vecka 2. Om jag inte hade varit så förbannat godtrogen och blåögd.
Min andra arbetsvecka åkte vi iväg på någon form av mini konferens över en helg.
Helt OK och ett bra sätt att lära känna dom man ska arbeta med.
3:e dagen (och den sista) blev jag tillfrågad om jag ville följa med ut och fika, smickrad och självklart glad i hågen över att bli tillfrågad, (ny som man var).
Med bordet fullt av allt man tänkas vilja ha när man fikar (och jag ÄLSKAR att fika) och så där härligt varm som man kan bli när man kommer utifrån, hade jag precis tagit av mig jackan för att förmodligen drägglande sitta och ha beslutsångest över om jag skulle börja med kaffet eller vad det nu var jag hade valt till.
Ni vet dom där sekundrarna precis innan man börjar prata, man liksom sätter sig tillrätta och boar in sig...
Hur som helst, valet måste ha fallit på latten för jag kommer ihåg att jag hade den halv vägs till munen.
Då inleder min arbetskamrat hela samtalet med; Jag vill bara informera dig om att jag var helt emot att DU skulle anställas. Du har inga barn och det fattar väl alla att risken finns att du går med magen i vädret om ett halvår. Så nu vill jag veta, planerar du att skaffa några barn eller?
Vet ni hur en TV skärm ser ut när någon av misstag drar ut antenn sladden när man tittar på TV?
Precis så blev det i mitt hjärnkontor och ansiktsutrycket måste ha gått från blankt papper till vindögd katt och allt däremellan. Att säga att det blev någon form av syntax error är nog århundradets underdrift.
Och eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle svara, jag brukar inte diskutera mina familjeplaner med arbetskamrater jag bara har känt i 1½ vecka, blev jag stum.
Vilket fick min arbetskamrat att självklart fråga igen.
Det ögonblicket går till historien för mig som en sån där stund när man funderar på om det som har hänt verkligen har hänt, för det kan ju inte vara möjligt, eller?! Framförallt så tänker man efteråt men varför blev jag svarslös?, varför ska jag vara så förbannat trevlig och artig hela tiden?, är jag dum eller?, åh jag skulle ha sagt så där?
Och med facit i handen, varför sprang jag inte? Som en engångs företelse är den absurd och kan med tiden kanske bli en rolig historia i en sketch "Så behandlar vi INTE nyanställda", om det inte vore så att det bara har fortsatt.
Jag har fått höra alltifrån att jag har en kn***ll frisyr, att jag inte gör det jag ska, att jag inte lyssnar, att jag är för uppklädd, att jag knappar för hårt på tangentbordet, skrattar för konstigt eller för högt, att jag inte behöver visa mina nyinköpta kläder eftersom dom inte tillhör kategorin som vederbörande någonsin skulle sätta på sig, att jag inte jobbar dom timmar jag ska, att jag är beige, att jag är tråkig, att jag inte hör hemma här....
När jag pratar i telefonen, oavsett vem jag pratar med, kommenteras det högt, det har t.o.m lobbats hårt för att jag ska säga upp. Jag undanhålls information eller man säger att jag har fått information som jag inte tagit del av och sen klagas eller suckas det högljutt över att jag är slarvig. Man kontrollerar det jag gör för att omedlbart slå ner på ev. misstag och man ifrågasätter konstant.
Man kan säga att min arbetsdag består av negationer och det ända jag frågar mig är varför sprang jag inte och hur ska jag hitta ut härifrån när jag börjar tro på att jag är den du säger att jag är? 

Hade spelat in Gay Galan så jag satt och tittade på den härom kvällen och bortsett från all glamour som kan få vem som helst grön av avund så fanns det även allvar, framförallt Richard Engfors fantastiska tack tal om att våga vara vem man är. Vilket kan kräva ett nog så stort mod.

Varje morgon, likadant...
Jag stannar upp, liksom mentalt, 3-4 steg innan din dörr, boostar mig för att se så glad och "käck" ut som möjligt.
När jag passerar din dörr gör jag det på ren automatik i någon form av gigantiskt jätte kliv.
Och hur du besvarar mitt "Hej!" talar om för mig hur resten av min dag ska bli.

Jag trodde faktiskt på fullt allvar aldrig att jag skulle kunna råka ut för något sånt här och aldrig någonsin att jag skulle låta det pågå så länge.
Inte för att jag på något sätt har varit "populär" men jag har alltid upplevt mig själv som omtyckt, om ni förstår vad jag menar.
Dessutom trodde jag nog i min enfald att jag hade både kunskap, utbildning och  livserfarenhet för att värja mig om jag nu skulle råka ut för det. Och någonstans så grodde nog en liten fördom om att jag sticker ju inte ut
så det är klart att det i kan drabba mig.
Men en sak har jag lärt mig, det handlar egentligen bara om att du är du.