Stum=Dum?
Hur började det?
Jag har fått frågan flera gånger och jag ska försöka att besvara den.
Eller egentligen är det ganska enkelt, jag skulle ha lagt benen på ryggen och sprungit så fort jag orkade redan vecka 2. Om jag inte hade varit så förbannat godtrogen och blåögd.
Min andra arbetsvecka åkte vi iväg på någon form av mini konferens över en helg.
Helt OK och ett bra sätt att lära känna dom man ska arbeta med.
3:e dagen (och den sista) blev jag tillfrågad om jag ville följa med ut och fika, smickrad och självklart glad i hågen över att bli tillfrågad, (ny som man var).
Med bordet fullt av allt man tänkas vilja ha när man fikar (och jag ÄLSKAR att fika) och så där härligt varm som man kan bli när man kommer utifrån, hade jag precis tagit av mig jackan för att förmodligen drägglande sitta och ha beslutsångest över om jag skulle börja med kaffet eller vad det nu var jag hade valt till.
Ni vet dom där sekundrarna precis innan man börjar prata, man liksom sätter sig tillrätta och boar in sig...
Hur som helst, valet måste ha fallit på latten för jag kommer ihåg att jag hade den halv vägs till munen.
Då inleder min arbetskamrat hela samtalet med; Jag vill bara informera dig om att jag var helt emot att DU skulle anställas. Du har inga barn och det fattar väl alla att risken finns att du går med magen i vädret om ett halvår. Så nu vill jag veta, planerar du att skaffa några barn eller?
Vet ni hur en TV skärm ser ut när någon av misstag drar ut antenn sladden när man tittar på TV?
Precis så blev det i mitt hjärnkontor och ansiktsutrycket måste ha gått från blankt papper till vindögd katt och allt däremellan. Att säga att det blev någon form av syntax error är nog århundradets underdrift.
Och eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle svara, jag brukar inte diskutera mina familjeplaner med arbetskamrater jag bara har känt i 1½ vecka, blev jag stum.
Vilket fick min arbetskamrat att självklart fråga igen.
Det ögonblicket går till historien för mig som en sån där stund när man funderar på om det som har hänt verkligen har hänt, för det kan ju inte vara möjligt, eller?! Framförallt så tänker man efteråt men varför blev jag svarslös?, varför ska jag vara så förbannat trevlig och artig hela tiden?, är jag dum eller?, åh jag skulle ha sagt så där?
Och med facit i handen, varför sprang jag inte? Som en engångs företelse är den absurd och kan med tiden kanske bli en rolig historia i en sketch "Så behandlar vi INTE nyanställda", om det inte vore så att det bara har fortsatt.
Jag har fått höra alltifrån att jag har en kn***ll frisyr, att jag inte gör det jag ska, att jag inte lyssnar, att jag är för uppklädd, att jag knappar för hårt på tangentbordet, skrattar för konstigt eller för högt, att jag inte behöver visa mina nyinköpta kläder eftersom dom inte tillhör kategorin som vederbörande någonsin skulle sätta på sig, att jag inte jobbar dom timmar jag ska, att jag är beige, att jag är tråkig, att jag inte hör hemma här....
När jag pratar i telefonen, oavsett vem jag pratar med, kommenteras det högt, det har t.o.m lobbats hårt för att jag ska säga upp. Jag undanhålls information eller man säger att jag har fått information som jag inte tagit del av och sen klagas eller suckas det högljutt över att jag är slarvig. Man kontrollerar det jag gör för att omedlbart slå ner på ev. misstag och man ifrågasätter konstant.
Man kan säga att min arbetsdag består av negationer och det ända jag frågar mig är varför sprang jag inte och hur ska jag hitta ut härifrån när jag börjar tro på att jag är den du säger att jag är?
Jag har fått frågan flera gånger och jag ska försöka att besvara den.
Eller egentligen är det ganska enkelt, jag skulle ha lagt benen på ryggen och sprungit så fort jag orkade redan vecka 2. Om jag inte hade varit så förbannat godtrogen och blåögd.
Min andra arbetsvecka åkte vi iväg på någon form av mini konferens över en helg.
Helt OK och ett bra sätt att lära känna dom man ska arbeta med.
3:e dagen (och den sista) blev jag tillfrågad om jag ville följa med ut och fika, smickrad och självklart glad i hågen över att bli tillfrågad, (ny som man var).
Med bordet fullt av allt man tänkas vilja ha när man fikar (och jag ÄLSKAR att fika) och så där härligt varm som man kan bli när man kommer utifrån, hade jag precis tagit av mig jackan för att förmodligen drägglande sitta och ha beslutsångest över om jag skulle börja med kaffet eller vad det nu var jag hade valt till.
Ni vet dom där sekundrarna precis innan man börjar prata, man liksom sätter sig tillrätta och boar in sig...
Hur som helst, valet måste ha fallit på latten för jag kommer ihåg att jag hade den halv vägs till munen.
Då inleder min arbetskamrat hela samtalet med; Jag vill bara informera dig om att jag var helt emot att DU skulle anställas. Du har inga barn och det fattar väl alla att risken finns att du går med magen i vädret om ett halvår. Så nu vill jag veta, planerar du att skaffa några barn eller?
Vet ni hur en TV skärm ser ut när någon av misstag drar ut antenn sladden när man tittar på TV?
Precis så blev det i mitt hjärnkontor och ansiktsutrycket måste ha gått från blankt papper till vindögd katt och allt däremellan. Att säga att det blev någon form av syntax error är nog århundradets underdrift.
Och eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle svara, jag brukar inte diskutera mina familjeplaner med arbetskamrater jag bara har känt i 1½ vecka, blev jag stum.
Vilket fick min arbetskamrat att självklart fråga igen.
Det ögonblicket går till historien för mig som en sån där stund när man funderar på om det som har hänt verkligen har hänt, för det kan ju inte vara möjligt, eller?! Framförallt så tänker man efteråt men varför blev jag svarslös?, varför ska jag vara så förbannat trevlig och artig hela tiden?, är jag dum eller?, åh jag skulle ha sagt så där?
Och med facit i handen, varför sprang jag inte? Som en engångs företelse är den absurd och kan med tiden kanske bli en rolig historia i en sketch "Så behandlar vi INTE nyanställda", om det inte vore så att det bara har fortsatt.
Jag har fått höra alltifrån att jag har en kn***ll frisyr, att jag inte gör det jag ska, att jag inte lyssnar, att jag är för uppklädd, att jag knappar för hårt på tangentbordet, skrattar för konstigt eller för högt, att jag inte behöver visa mina nyinköpta kläder eftersom dom inte tillhör kategorin som vederbörande någonsin skulle sätta på sig, att jag inte jobbar dom timmar jag ska, att jag är beige, att jag är tråkig, att jag inte hör hemma här....
När jag pratar i telefonen, oavsett vem jag pratar med, kommenteras det högt, det har t.o.m lobbats hårt för att jag ska säga upp. Jag undanhålls information eller man säger att jag har fått information som jag inte tagit del av och sen klagas eller suckas det högljutt över att jag är slarvig. Man kontrollerar det jag gör för att omedlbart slå ner på ev. misstag och man ifrågasätter konstant.
Man kan säga att min arbetsdag består av negationer och det ända jag frågar mig är varför sprang jag inte och hur ska jag hitta ut härifrån när jag börjar tro på att jag är den du säger att jag är?
Kommentarer
Trackback
